søndag, februar 03, 2008

MODREN

Ett fadernistiskt drama om det nya mediets vånda och min egen otillräcklighet

Av Tommy Olsson

Jag gav upp modernismen innan jag fyllde tolv, den är allt för krävande. För mycket teori och för lite praktisk tillämpbarhet. Jävla skit. Men vad fanns det för alternativ då? Ja just det. Haha, skrattade djävulen och drog upp en aborre på 12 kilo ur kloaken. >>


Boy Says he's 15, Amsterdam 1995

Etiketter:

1 Comments:

Blogger Insensatez said...

>>

Det är ingenting att göra åt det, jag föddes in i det moderna, precis som alla andra. Och precis som alla fortsätter att göra, för det har visat sig vara svårt att släppa idéen om att världen hela tiden är splitter ny och skinande blank. Det är faktiskt ett understatement att säga att jag föddes in i det moderna – herregud, jag växte upp med Beatles, vid allt heligt; jag var dömd på förhand. I lägenheten mitt emot befann sig min första barnvakt; hon brände in en evig kärlek till vinylsingeln i mig som varar till denna dag – hon hette Monika, var 15 år och – det här är det bästa av allt – ett mods. Jag hette Tommy och hade nätt och jämnt rest mig på bakbenen för att börja gå. Så hade det sig att mina första ord, som strängt taget brukar vara det universella utropet «Mamma», faktiskt var «The Who». Bandet med världens mest oförsägbara trumslagare. Ett fenomen på den tiden, ansvariga för den paradoxalt nog odödliga textraden «Hope I die before I get old», framstammad av en pur ung Roger Daltrey i «My Generation». Några år senare stod nämnda orkester bak den första definierade rock-operan. Den hette också Tommy. Tillfälligheter? Visst, absolut, men hur tillfälligt är tillfälligt?

Och hur nytt är det nya? Hur länge får det lov att vara nytt? När Jackson Pollock i skiftet mellan 40 och 50-tal rullar ut en pressening på golvet och stänker färgerna över den, går omkring i den, droppar, skrapar, och stänker igen, i ett tranceliknande tillstånd, glider han in i vårt kollektiva minne som en arketyp för den abstrakta expressionismen, för evigt förknippad med sin tid. Jack the Dripper. Sedan dess det första namnet man tänker på i förbindelse med en definierad ism, den första modernistiska rörelsen som springer ut av USA, för övrigt. Flera tusen år tidigare satt det ett gäng aboriginals ute på slätten i Australien och gjorde exakt samma sak direkt på marken. Effekten var den samma. Men det blåser mycket på några tusen år. Sandkornen virvlar upp, flyttar på sig, och lägger sig tillrätta i nya formationer. Den ursprungliga bilden blir en del av tusentals nya, som igen blir borta och reformerar sig. Och vi kan tänka oss att den unge Pollock var ute och körde bil på prärien när en plötslig vindpust yrde upp en handfull sand som han fick rätt i trynet. Att några korn trängde sig in i näsan och tårkanalen, ja, i munnen, svalget, öronen...integrerades med hans organism och blev en del av honom. Vi kan också föreställa oss exakt samma sak hända den äldre Pollock, flera år senare, sekunderna innan han mister kontrollen över sin bil och kör in i ett träd och blir borta för oss. Nothing here now but the drippings.

(Försöker lokalisera en impuls...det där speciella ögonblicket när något faller på plats utan att det går att argumentera emot det...den där adrenalinosande rushen av att se, höra, läsa, eller uppleva något väldigt specifikt...något som bryter med allt som var tidigare...jag brukar rutinmässigt nämna God Save the Queen med Sex Pistols som något som eftertryckligt markerade ett Före och Efter i livet mitt...men det måste finnas fler såna tillfällen...ja, jag inbillar mig att det också måste finnas viktigare saker; den sexuella debuten, till exempel, är ju alltid ny och omstörtande för den det gäller, men knappast «modern», och i alla fall inte «modernistisk»...men strängt taget håller jag nog God Save the Queen som viktigare än min sexuella debut, men det var för att den var så överjävligt illa och ond att jag inte vill tänka för mycket på den...glider längre bak; sluter ögonen och ser en stupfull nerd i tjocka glasögon och trench-coat som armbågar sig förbi avspärrningen till flygplatsen och skriker till vakten som försöker stoppa honom; «Dont you know who I am? I’m fucking Buddy Holly! I have a plane to catch!»)

Och nu då? I dag? Nykonceptualister? Manga? Krig mot terror och terror mot krig? Pleeeease, ska det föreställa modernt? Enligt vilka parametrar då?

(Flashback; min gode vän och inspirationskälla Johan Kugelberg rycker sig lös på Drottninggatan i Örebro 1982 och steppar in i den på ideologiskt grundlag djupt hatade och föraktade jeansbutiken Gul & Blå, för att, som han säger; fråga om dom har «Hi-Tec-slipsar» – bara för att jävlas. Den hysteriskt hippa expediten försöker förgäves dölja sin hjälplöshet, men garanterar att dom helt säkert kommer in i butiken till nästa vecka. Man kan sträcka ut handen och fysiskt känna på vår kollektiva sadistiska skadeglädje. Flera år senare dyker ordet upp för att beskriva en slips som är väldigt smal. Tillfälligheter? Helt klart).

Vissa saker är moderna med jämna mellanrum, kanske man egentligen kan säga att dom är moderna hela tiden? Det tidigare nämnda groovy engelska musiklandskapet jag uppfostrades i som väldigt liten tenderar ju att parafraseras med allt kortare intervaller, om det ledande bandet heter Jam eller Oasis betyder mindre - och 70, 80, 90, eller 00-tal spelar ingen som helst roll när man konstaterar det faktum att det är 60-tal hela tiden. Så fort jag är färdig med det här ska jag förresten fördjupa mig i den nyligen öppnade utställningen Fantastisk politikk på samtidsmuseet, där man gör ett ärligt försök – och mer kan man trots allt inte begära – att koppla det sena 60-talet/tidiga 70-talets politiskt orienterade bildkonst upp mot dagens re-politiserade konstscen. Ett sätt att se Vietnam i relief mot Irak. Har jag fel om jag redan från början antar att Vietnamkriget täcktes mer förutsättningslöst och omfattande av media än den strängt orkestrerade nyhetsbevakningen vi nu är utsatta för? Inte för att det har så mycket med utställningen, eller ens modernitet att göra, men som en liten, liten digression bara; den största lärdommen av Vietnamkriget verkar vara vikten av att klappa igen kanalerna ordentligt. Är inte det märkligt, antalet kanaler som står till förfogande jämfört med hur det var för 35 år sedan taget i betraktning? Varje gång jag gör ett sök på internet får jag upp en skojig liten cartoon med en tecknad George W Bush som knullar Tony Blair i röven. 1969 flimrade bilderna av nakna brinnande barn över näthinnan. Vad var det som gick fel? För ingen ska få mig till att tro på att krigföringen i dag bäst illustreras av en akt av sodomi mellan västliga statsledare, och att barnen inte längre brinner när man bombar dom.

Modernismen, för att försöka få det på rätt spår igen, föds under omständigheter som ingen helt har klarat av att göra reda för på Cabaret Voltaire i Zürich under 1900-talets första år. Ur detta föds DADA. Ur denna föds surrealismen, &c, &c. Det kan man läsa sig till i vilken konsthistoriebok som helst. Vad som däremot förblir höljt i dunkel är vad i helvete som egentligen föregick i Zürich på Cabaret Voltaire. Det kan verka som om Gud vidrörde dom som var där, och att dom inte för sitt liv kunde förmedla vad som egentligen hade hänt. Cabaret Voltaire är så klart också namnet på ett eminent band från Sheffield, kanske mest kända för sin slagdänga Nag, nag, nag. Se så fint allt hänger samman. Annars brukar man rutinmässigt skylla på Duchamps urinoar, signerad R. Mutt, vilket ju i dag låter som ett sms-meddelande som betyder att man är mindre entusiastisk. Mutt är ju ett fint norskt ord, ett av dom som rent fonetiskt beskriver vad det hela handlar om. Mutt. Mutt. Mutt. Vad skulle det annars kunna betyda?

Och vad betyder postmodernism? Hahaha...ska vi gå ned oss i det? Följ mig bakåt längs vägen...till det sena 80-talets ohyggligt iskalla försök på humor...trettiofem grader minus i skuggan...det snöar två meter i timmen...man funderar på om man skulle skaffa sig en jobb...kanske gifta sig med en hårt arbetande...nånting. Ja, jag vet att jag surrar nu, vad annat kan jag göra? Jag är för stressad för att tänka, och förresten har jag inte haft en klar tanke i huvudet sedan jag slutade röka för några veckor sedan...jag har försökt börja igen flera gånger, men det funkar inte; denna tidigare så självklara källa till glasklar insikt och enhet med det kosmiska är dessvärre en stängd dörr för mig numera. Kanske jag skulle ta och dricka mig full? Men det är så förbannat dyrt! Så dyrt, faktiskt, att jag hellre lägger mina pengar på lite förstklassig narkotika ¬– det får man i alla fall för ett rimligt pris, och det finns varianter i sortimentet som faktiskt skulle ge mig en rimlig chans att hinna dom fem deadlines som med klockren exakthet infaller om ett par timmar, synkront. Detta är alltså, så som jag ser det, ett tillfälle när varje nedslag på tangentbordet utgör ytterligare ett steg närmare den slutgiltiga lösningen; det ljuva ögonblick när jag får lägga mig ned och sova. Det är för jävligt. Jag skulle mycket hellre plocka äpplen. Äpplen blir i alla fall aldrig omoderna.

Och därmed touchade jag, liksom av en tillfällighet – om nu något sådant alltså finns – vid det mest essentiella i den här röran; vad hände med det omoderna? För det låter sig trots allt relativt lätt göras att fastslå vad som till var tid är modernt, till och med spekulera lite runt varför. Det låter sig göras. Men försök tackla problemställningar runt själva anti-tesen; det omoderna. Lycka till. Slutsiffra fem. För det ligger i sakens natur att det omoderna måste finnas; eller i alla fall ha funnits. Det moderna sliter inte i så hög grad med det problemet; det moderna kan gott vänta till i morgon med att manifestera sig, eftersom det ändå kommer att vara det nya. Ja, det blir bara nyare genom att inte finnas till riktigt än. Det omoderna måste redan ha funnits så pass länge att ingen längre vill veta av det. Men om ingen har viljat veta av det tillräckligt länge blir det förr eller senare «upptäckt» av någon snorgärs som recirkulerar skiten som något nytt. Och det fina är att det kommer också att vara något nytt.

Just i det ögonblicket jag sitter här och inte röker, men oroväckande ofta ser på flaskan där borta, lyssnar jag på den sista kassetten från Jonestown; «The complete tape found in a tape recorder under Jim Jones' chair after the mass suicide in Jonestown on November 18, 1978», 44 minuter och 29 sekunder av total masspsykos. Fortfarande, såvitt vi vet, det största religiöst motiverade mass-självmordet i modern tid. Också detta är ett fenomen som återkommer med allt kortare intervaller; Heavens gate heter den ena, Order of the Solar Temple heter den andra, och det finns fler. Jag har försökt göra en del re-search här för att finna ett motsvarande tillfälle före modernismen utan att lyckas, men jag har kanske översett något; jag ska akta mig för att påstå att det inte har hänt något liknande före 1978, men gud ska veta att det har fortsatt att inträffa efter. Men...vad i alla dagar är det som får mig att sitta och lyssna på det här och nu? Kära vänner, jag är rädd, jag har alltid varit rädd. Den här inspelningen sätter allt oväsentligt till sidan; detta är ytterst vad språket kan göra mot oss. Men, och det är ett problem i det här sammanhanget; problemställningen ligger bortom modernismens vara eller icke vara. Och det är tyvärr så med det mesta runt mig. Det är modernt med mineralvatten utan bubblor, gärna med en tidigare oexploaterad smaksättning; vi har nu en Imsdal med citron & gurk-smak, vi kan vänta oss tomat & lök, chili och vitlök, och chicken vindaloo-vatten i framtiden. Men chokladläsken är insjunken i ett 70-tal som nästan är lika hipp som 60-talet före det, och därför borde vi fått den tillbaka. Mmmm, det var den sommaren Zingo lanserade sina nya smaker i tillägg till den eviga apelsinen som fortfarande är med oss; päron, banan, och choklad; dom sena kvällarna på ungdomsgården...täckjackor, thinnersniffning...krossat glas...bli med upp till mig, du får hundra kronor...och om jag minns det här riktigt; Choklad tog slut först, och Banan gick inte att dricka...den skarpa lukten på tågstationens toalett...det första blosset på en cigarett jag alltså lagt bakom mig...och modernismen som smög sig över mig via Willem de Konings Door to the river från skolbibliotekets lägsta hylla...och jag letar fortfarande efter The Parasites of the Western World, som gav ut två otroligt obskyra LP´s i den tiden där...men allt det där spelar mindre roll nu. Min Suzuki är såld. Snön har lagt sig över pappersbruket. Och jag är inte en modern man. Inte nu.

Jag kickade våldsamt första gången jag hörde Atari Teenage Riot, men så blev det tjatigt. Och det var lätt att genomskåda vad jag kickade på; det fanns minimal chans att jag skulle kunnat lura mig själv hur länge som helst - det var ett eko av det första våldet, inte mer. Men heller inte mindre. Kanske det faktiskt gäller allt, från frisyrer till dataspel? Och jag är gammal nog att minnas det nya mediet. När videokonsten liksom fungerade ungefär som en stumfilm måste ha fungerat på 10-talet. Det fanns något i galleriet som rörde på sig! Lefvande bilder! Det är inte ens speciellt längesen, bara alldeles före 90-talet, kanske lite, lite in i det också. All slags meditativ nonsens passerade över skärmen i flera timmar, medan art-junkies stod och andades häftigt och upphetsat över «det nya». Vi vet nu hur det gick med det nya mediet. Vi vet inte hur det kommer att gå. Eller, egentligen vet vi det redan. Och kanske borde den kritiska massan, i stället för att ställa rutinfrågan; « Är detta verkligen konst?» när dom i galleriet konfronteras med något dom inte sett tidigare, hellre kontinuerligt, i alla sammanhang, ställa sig frågan; «Är detta modernt?»

3:24 p.m.  

Legg inn en kommentar

Links to this post:

Opprett en link

<< Home