REPRINT
Denne reaktualiseres.
Wiki snippet:
Jyllands-Posten reprinted one of the cartoons a day after three people were arrested in Denmark for planning to murder one of the cartoonist behind the cartoons. Associated press reported that two other Danish newspapers also have plans to reprint the cartoons as part of their coverage of the issue.
Etiketter: TNT
posted by Insensatez at 1:19 p.m.
4 Comments:
play it again, muhammed, play it once more for me.
Profeten ga forøvrig forøvrig i et intervju med Le Canard Enchainé ved tegningenes første publisering uttrykk for at «alle burde roe seg ned litt og forsøke å være snille mot hverandre.»
Muhammed Inc.
Av Tommy Olsson
Vid det här laget har det närmast växt upp en liten industri omkring dom omstridda karikatyrerna av profeten Muhammed. T-shirts har visat sig vara populärt bland en viss sorts politiker, och kaffekoppar kan beställas på internet. Och det är antagligen bara början. Man kan tänka sig lakan, luvor och banderoller dyka upp inom en snar framtid.
När dom här teckningarna först publicerades i Danmark, och senare i Norge, är det viktigt att komma ihåg från vilket håll detta åberopande av yttringsfriheten kom. Det var i små kristna högerkonservativa tidningar som bara en sektliknande liten skara människor överhuvudtaget kände till som denna manifestation av rätten att uttrycka vad man vill först manifesterade sig. Och man kan väl anta att dom är nöjda med resultatet, eftersom den våldsamma reaktionen bekräftat nidbilden av dom totalt spattiga ambassadbrännande terroristaraberna som är beredda att dräpa alla med en ljusare hårfärg än svart.
När bilderna publiceras i det franska satirmagasinet Charlie Hebdo vrider sig motivationen bak 180 grader och verkar mer utgå från en rabiat anarkistisk princip. («Vi trycker vad fan vi vill!») Så har också publikationen en lång, lång historia av censur, statligt ingripande och nedläggning bakom sig som går ända tillbaka till 60-talet. Omslaget visar en nyproducerad teckning av Muhammed som gömmer ansiktet i händerna och snyftar fram «Det är hårt att vara älskad av idioter!», och upplagan sålde slut inom loppet av en förmiddag.
Ungefär samtidigt publicerade Le Canard Enchainé -– också detta ett smått anarkistiskt satirmagasin – sin exklusiva intervju med profeten själv. Intervjun görs över telefon, vilket förklarar varför man tyvärr inte har ett nytaget fotografi att publicera. Muhammed ger i intervjun uttryck för att alla borde lugna ned sig lite och försöka vara snälla mot varandra.
Förbudet mot att avbilda profeten blir alltså i bägge dessa fall utsatt för en slags slapstick. Någon har feltolkat Charlie Hebdos omslag, där Muhammed gömmer ansiktet i händerna, som undfallande – vilket klart motbevisas i och med att man längre fram i tidningen har samtliga av dom ursprungliga danska karikatyrerna på tryck – och den kritiken har också drabbat Le Canard Enchainés muntra konstaterande att det inte låter sig göras att ta ett fotografi över hustelefonen. Det ligger närmare till hands att uppfatta det som ett uttryck för respekt för muslimer generellt i kombination med en kritik av dom som låtit sig luras till att löpa fullständigt amok på grund av något så futtigt som en handfull dåliga teckningar i en lokaltidning på Jylland.
Men motivationen spelar ingen som helst roll; redaktionerna har gått under jorden, och spänningen har inte blivit mindre. Politiska ledare famlar i mörkret och vet stort sett inte hur man ska behandla den uppkomna situationen, och västvärlden graviterar mot en blasfemiparagraf. Och då har vi ett problem. Det är något av det värsta som kan ske. Det får faktiskt inte ske.
Først publisert i Snitt 2/06
København 5. Februar 2006
FANDEN SKRIVE OM PROFETER
Jyllandspostens 12 illuser
Av Judith Nærland
*Kremt * igjen er det noe som vil sies, enten en lang dørgende apologese, eller en skarp stillingstagen. Noe er uttalt, karikaturene av profeten, ytringen; å si at mer vil bli sagt er en underdrivelse, og at de som har ytret seg, det være politikere. Diplomater, litterater, imamer, redaktører eller humorister alt overveiende vært dumme, reflekterte, polemiske, satiriske, vittige, tause, ondsinnede, hardtslående og inflammatoriske, (herunder medregnet aksjoner der ambassader stikkes i brann, inflammatorisk i bokstaveligste forstand, en ren nivellering.
For hvorfor skal det stå noe om det på akkurat denne hvite flekken? Dette er sirkelslutningenes tid. Niels Barfoed, forfatter og dansk PEN-president, kaller Jyllandspostens unnskyldning et stykke språklig akrobatkunst av de virkelig underholdende, utlagt: «Jeg undskylder i den grad, at du er ked af, at jeg ga deg én på kassen. Ja, kors hvor er jeg ked af, at du er ked af, at jeg har gjort deg ked af det. Men det er altså min grundlovssikrede ret, og jeg ku’ sgutte la vær’.» Barfoeds essay «De sataniske tegninger» sto i Weekendavisen, den jeg hev med meg på vei til hotellet. At turen gikk til Køben første uken i februar, da saken virkelig este ut i mediene, var et sammentreff. Ti danske litteraturtidsskrifter hadde invitert til en presentasjon av sin del av magasinfloraen, tolv tegninger i Jyllandsposten klinket avgjørelsen og jeg dro. Av perfid nysgjerrighet, for å se hva man kan få ut av en håndfull venstrehåndstegninger? Jeg trekker på de tynneste, mest vernakulære kilder; den private lesningen og fortolkningen av mediene. I Københavnernes daglige samtale ble endel mantra gjentatt, brokkevis, på torgene, i avisene, på vertshus og stræder, – endnu en ambassade … embargo … hundre meieriansatte fristilt … i Mærsk-Møller-konsernet, fire tusen asiareiser avlyst. Barfoed skriver videre i Yoda-talk om det han kaller imponerende konfrontatoriske skikkelser, arabiske forfattere som Taslima Nasrin og Nawal El Sadawi og om deres bidrag til sekulariseringen av islam, tilsvarende den kristendommen og jødedommen historisk har gjennomløpt. Underforstått: Det sekulære tar tid.
Skribenten i Oslo er apatisk, vi har en kort epostveksling. Han vil skrive, men henfaller til dataspill. Han har min sympati, fanden skrive om profeter, det kjennes uhensiktsmessig å bidra til dette repetitive, du verden, satire er alvorlig nok. Jeg blar videre i Weekendavisen. – Når vi ler av noe behøver det ikke være en hån, det er også en selvoppholdelsesdrift, en måte å samles på, å få forløst de indre spenninger, skriver Thomas Wivel. Jeg kan merke min humor fordampe, bildet av den smilende danske skribenten et ekko av masken som billedlegger artikkelen – demonen som ler. Blar videre i avisen, den ba ti egne tegnere om å karakterisere Fogh Rasmussen. Ler vi nå? Cirkeline er den forsonlige, hun vet ikke hvem statsministeren er. Likevel snakker jeg videre, googler videre, bildene finnes her, pek og klikk, eller er lenken død, har redaksjonen ved ettertanke slettet dem?
Gjensvarene dukker opp. Det tar av i de store avisene, Plantu, Le Mondes tegner omgår problemstillingen ved å skrive profetens ansikt, «je ne dois pas dessiner, je ne dois pas dessiner, je ne dois pas dessiner …», (‘jeg får ikke tegne …’). Den står på avisens forside 3.januar, Gotliebs Jesus Christ &Co* skålende i champagne på Gods Club lenger inn i avisen. Alle parafraserte ikoner.
Jeg ser bort, kan jeg få mitt eget billedforbud, finnes et slikt i handelen, eller mitt eget personlige flagg å brenne? Hydr hydr. Jeg ler meg ihjel – for å parafrasere Franquin.
Desinteresse og likegyldighet er også om å la den andre i fred. Jeg gjennomgår og forkaster mine feilslutninger, fremdeles er det min ytring og min rett å forbli i stillingstagende fase. Skal man så tie i forsamlingen? Å forbli i det vernakulære er hensiktsmessig, når ekstremtendensene tas opp i hovedstrømmen settes de, destruktivt, i system. Første fornuftige setning.
Å si at paradis er nå, og at verden er en del av det, er mye av det norske. Vil jeg overhoded hjem fra Køben, vil jeg heller dra øst enn nord? Langt øst. Sterk thaisuppe og sprøstekt won ton smaker med ett nøytralt. Kaffe, kinesisk sherry og rambutan (kjærlighetsfrukt). Mobbing er avklarende.
Første gang publisert i Snitt 1/06
*Personlighetene Robert Wothan, Monsieur Jupiter, Louis Bouddha, Claude Allah & Gaston Jéhova.
Legg inn en kommentar
<< Home